Främlingar och annan kultur.. eller?

5 06 2016

På senaste tiden har det råkat bli så att jag umgåtts en stund med personer från Iran, Bangladesh, Pakistan, China. Länder som ligger långt bort och som tutas i oss från många håll att det är ”annan kultur”, vilket en del ser som positivt och inspirerande, medan andra önskar att ingen av dem över huvud taget någonsin var här i Sverige.

Bland annat var jag på ett kalas med massa människor som kommit till Sverige senaste åren, för att studera, jobba, kunna utvecklas eller bara inte kvävas av fattigdom och omöjliga förutsättningar för en god framtid inom sitt yrke eller för sin familj.

Det som återigen blir så uppenbart efter att lite försiktigt börja prata med de andra på kalaset, är.. efter fem minuters samtal så, ja.. som att vara på vilket, ja, kalas som helst där man knappt känner någon.

Man vet först inte om man har något gemensamt, men så hittar man ganska snabbt något litet att prata om.

”Vågar jag prata med den där kvinnan, hon ser så glad ut” och så inleder man ett samtal om barn, vädret, maten, jobbet, eller den klassiska ”var bor du då”. Ja, väldigt främmande kultur.. eller?  Några är det enkelt att prata med, några lite blygare och tystare. Någon träffar man i toa-kön och börjar småprata om något.

Hur kan någon, undrar jag, se det som främmande kultur? Att prata om vädret, mat, barn, jobb, äta och fika tillsammans?

Det enda främmande med människor från länder långt bort, är att de oftast har en mycket, mycket, mycket hårdare bakgrund. Av att ha fått kämpa för att bara överleva, eller ”förverkliga sig själv”, fått kämpa genom eld, fördomar och byråkrati för att få en chans att göra det de vill med livet och bara ha en.. chans..

Här har vi allt serverat på silverbricka, utan att någonsin uppskatta det. Det är främmande för dessa personer. ”Hur kan ni gråta över ett förlorat jobb, eller dålig lön, dålig chef, misslyckanden, eller motgångar? Det finns ju hjälp här. Och tusentals andra utbildningar ni kan gå, företag ni kan starta och t.om psykologhjälp och pappaledighet”.

Det gör mig så ledsen, rädd och uppgiven att de som pratar om att det finns främmande kultur… helt enkelt aldrig har spenderat 5 minuter med någon från en ”främmande kultur”. Om de hade det hade de upplevt samma som jag. Vadå främmande?

”Främmande” är ju förresten ett fortfarande populärt ord på en gäst. ”Ikväll får vi främmande”. Ja, även grannen, släkten, vännernas vän, är ju främmande innan man lärt känna dem. Ganska logiskt ord för nytt besök.

Men är det verkligen kulturen som är främmande med dessa människor från Eritrea, Iran, Jamaica, Syrien, Indien, Bangladesh, China, Ryssland.. som vi nu möter i vardagen?  Inte vad jag har märkt iaf. Det bjuds på te, kaffe, kakor, mat och småprat, precis som hemma.

Vad är främmande kultur?

För mig är det att träffa någon som aldrig haft ett 5 minuter långt samtal med en person från ett land långt där borta i fjärran. Det är ju helt enkelt omöjligt att vika undan blicken så mycket idag för att inte ha haft det. Jag skäms för att veta att det finns så många personer, i mitt av många så älskade land, som är så främmande.

 

 

 

 

 

 

Annonser