Projektledare – behövs de?

I torsdags kväll (25/8 2011) arrangerades debatten ”Projektledare – behövs de?” på Villa Ludvigsberg, Frontit/ProjektStyrning tillsammans med Dataföreningen Stockholm (projektledarnätverket). 50 reflekterande deltagare dök upp, och i startpanelen satt Andreas Larsson, Olof Melinder, Torbjörn Gyllenbring, Anders Ivarsson, Hanna Wallin, Carina Meurling och jag själv. Markus Ekelund, VD på Frontit modererade.

Upptakten var debatten som då och då blossar upp i diverse forum, än mer på sistone ju mer agile-rörelsen sprider sig. Vad ska vi ha projektledare till? Är det en utspelad roll på samma sätt som maskinskriverskor? Förhindrar projektledare ansvarstagande hos andra, eller är de nödvändiga för att nå ett resultat, koordinera och vägleda en grupp människor framåt som ska utföra en uppgift..? Är ScrumMastern den nya projektledaren?

Många frågor ställdes. Besvarade vi frågan under dessa 2 timmar? Skulle vi uppfinna projektledaren på nytt om det inte redan var en inarbetad roll?

Efter 2 timmars sansad diskussion och berättelser om situationer där projektledarens närvaro eller frånvaro påverkat oss på olika sätt, upplevde i alla fall jag att de stora tankarna började smyga in. De 2 första timmarna var ett ömsom lyssnande på andras perspektiv och vädrande av sina egna. Vi kunde konstatera att vi har olika erfarenheter av projektledare – allt från maktgalna kontrollfreaks till coachande, uppmärksamma hjälpande händer.

Det behövs någon som hjälper teamet att kommunicera, utåt och inåt, kanske kommer framtidens projektledare kallas kommunikatör i stället? Eller coach?  Det behövs också någon som agerar paraply ibland. En klok person i publiken sa att när solen skiner och allt är toppen, vem behöver då ett paraply som stör rörligheten? Men när det regnar och öser ner, är inte ett paraply bra att ha då? Hur ofta jobbar vi egentligen i ideala situationer för självorganiserande team?

Det kanske räcker med en ledare nånstans i bakgrunden som krattar marken, och verkar men inte syns, tyckte vi efter Andreas Ivarssons berättelse om ett projekt där teamet agerade helt själva – men naturligtvis hade det både bemannats och skrivits avtal och hållts kontakter mellan ”gubbar” eller ”gummor” för den delen med höga hattar. Kanske av gubbar och gummor som förstått vikten av att inte lägga sig i i onödan, som låter teamet blomma själv och bara ser till att teamet får vatten då och då.

Efter 2 timmar, halvt utsvultna, började diskussionen handla mer om långsiktighet, effekter och ansvaret för detta. Vi tror att styrgrupper och ledningar framöver kommer att tänka mer långsiktigt. Kanske kommer projektformen användas mindre och inte lika ofta för systemutvecklingsinsatser. Kanske kommer effektledare tillsättas snarare än just projektledare.

Jag tror att med lite lagom mat i magen och en paus hade vi kommit ett steg djupare. Om vi fortsatt 1 timme till hade kanske  de väldigt kloka frågorna ebbat ut till förmor för fler tydliga insikter. Detta var början för en grupp projektledare eller f.d projektledare att reflektera med andra över frågan. En fortsättning är nödvändig för att kunna ge några svar, och ta höjd för att det då kommer säkert krävas 2 timmar startsträcka för att de riktigt visa orden och insiktsfulla svaren ska höras. Jag är säker på att vi kan det.

Det var många som ville stanna kvar en bra stund efter debatten, trots hunger och sen kväll. Detta tyder väl på att detta ska fortsätta.

Eventuellt får jag möjlighet att sammanfatta debatten på 3 minuter under ett blixttal på konferensen ALE2011  (nätverk för Agile & Lean Europe) om 2 veckor. Vad tycker DU som var med att jag absolut måste ta med mig från debatten då?

Tack alla som bidrog genom att bara närvara, eller genom att prata, till en fantastisk diskussion.