Tribes have no place in modern society and organisations

14 08 2017

Tribes2

A recent post from @agileyogicoach got me thinking about tribes, teams and the need to belong somewhere.  Since she mentioned that she at the moment misses a sense of belonging, she felt alien. Posts from Agileyogicoach always stimulates reflection.

While reflecting upon this, it got clear to me. Tribes are a dangerous thing. It’s a good thing to NOT belong to a tribe. To be a wanderer between groups, continously open for things and people outside the current group.

Of course all people, at least most of us, need to belong somewhere. With friends, family, a team, a neighbourhood.. Where we feel safe, and at home.

But when this belonging becomes a tribe, dangerous things start to happen.

Tribes are protective of their safety. No one from the outside should disturb it. Strangers are not welcome. Tribe members who act outside tribe norms are treated with suspicion or get frozen out. The outside is a threat.

I’ve seen this in small societies and in mature development teams.

I grew up in a relatively small society outside Stockholm. It was very safe, and we had a strong sense of belonging. ”Everyone knew everyone” and it was home for sure.
But in this place, as in many (not all) similar small villages/towns, the tribe norms were very strong. Not many people moved in or out. New people, ”native Swedes” or not didn’t matter, were treated with suspicion. Some who had lived there for a long time, still didn’t feel welcome after 10 years.

When I was in my teenage it got very evident to me. At some point I began to discover a bit of indie rock music, which was not the music of the ”tribe”. I was picked at, even among my best friends, when playing some album I had found. At that time, the group, the tribe, was more important for me than music so I quickly adjusted my taste of music to the ”right” kind. And friends stopped making fun of me.

When moving from that village, it took me just one month until I had found a group of people who just loved indie rock and pop so quickly, my music life got brighter. If that group also became a kind of tribe, I save for a moment.

The point is, tribe thinking doesn’t lead to good things in the long run. People in or near the tribe suppress thoughts, ideas, passions, creativity just in order to keep being part of the tribe. No matter what facts, reason, values or emotions they have. You can do awful crimes to be part of the tribe. Just look at the history of 20th century, or recent with IS, Extreme Right etc.

I just heard a radio interview with a neo nazi dropout, and his story is exactly the same as the IS dropouts. Same sense of friendship, belonging, safety, protection and just reading and listening to the tribes own stories. The same tribe thinking as in the small village, but we didn’t use violence, we used silence and ignorance as weapons against the outsiders.

In IT development organisations, some agile coaches, team leaders and managers work passionately to create strong teams.  Which is of course a good thing. A strong team can make wonders happen in productivity and creativity.  Look at any winning boat race team, soccer team, music band, startup company..   Belonging and sense of safety is a necessity to perform more than mediocre in these kinds of organisations as IT.

But I have seen in mature dev teams, what can happen when the team become too close to each other and get too little influences and mixups with others.  They become a small tribe. And some IT companies even deliberately create tribes.

What then happens is that communication with the outside decreases. Anything outside start to seem awkward, wrong, a threat to the stability of the group. The team starts to stagnate. Creativity weakens. The once open minds start to close. Curiosity disappears. And with time productivity.

I have even seen and heard stories when new employees get assigned to these types of team-tribes, they can’t fit in, can’t contribute and are forced back to the outside. ”We are more productive without new people in the team”. Sometimes this is true, but as many times new ”blood” is just what the tribe need, to continue to develop and perform. It’s rarely true when the tribe has been too intact for a long time.

Anyone who has been in an organisation long enough have seen this. Competent, creative people become protective tribe defenders.

We see it in global politics, we see it in schools, at work places, in conjugal families, neighbourhoods and gangs.

Belonging, compassion and a sense of safety and trust among people around you lead to good things. Not tribes.

Maybe tribes did help us to survive thousands of years ago, when we lived like animals. By killing and protect us from everything outside the tribe we got our food to last.

Most of us now don’t need that anymore. On the contrary, more than ever we are dependent on people, groups and organisations outside our own, to survive.





Projektledaren är död – länge leve projektledaren – och produktledaren!

28 04 2017

När de agila metoderna började få spridning för en sådär 10+ år sen, så började projektledar-rollen ifrågasättas. Behöver vi verkligen en projektledare? De bara styr o ställer utan att veta något egentligen om hur resultatet ska bli.

Jag ordnade också en välbesökt paneldebatt på temat ca 2011 ihop med Dataföreningen och Frontit. Det som kom fram där var ungefär att ”det som behövs är en effektledare”, någon som verkligen ansvarar för resultatet, att vi uppnår det vi tänkt.

Ett antal år senare har jag nu själv både anlitat projektledare, avdramatiserat begreppet och samtidigt fått ännu djupare insikt i  varför rollen är och har varit ett problem ibland. Varför många ville och vill ta död på den. Och samtidigt varför den behövs fortfarande trots att Scrummaster-rollen finns som alternativ.

Ibland matchar inte Scrummaster riktigt in i läget. En Scrummasters uttalade roll är att ansvara för team- och processutvecklingen i ett ”scrum-team”. Men många utvecklingsinitiativ och leveranser har inget som motsvarar en scrumteam och då behövs en helt vanlig projektledare.  Tillsammans med den parallella rollen ”produktledare” (produktägare, produktchef).

Ett exempel på det är när jag och ett par andra visionärer ville ordna en konferens, den som blev ”Stop Starting – Start Finishing (Lean Kanban Nordic)”. Vi visste vad vi ville, och vi var ett par ”produktägare” kan man säga. Men kom inte riktigt till skott i administrationen, planerandet och strukturen. Vi pratade mest. Vid det tillfället ringde jag upp en av mina favorit-projektledare (mr C) och frågade om han kunde tänka sig att vara projektledare för det här. Som ett halvt ideellt projekt.  Det ville han. Och efter det fick han ihop de yra produktägarna att få ner mål och mening med konferensen, fick oss att komma fram till vad som var viktigt och oviktigt och bråttom och inte bråttom. Fick oss att ordna en filstruktur, regelbundna möten och mycket annat. Han fick oss att leverera helt enkelt.  Utan honom hade det nog stannat på telefon- och after work-stadiet. Det blev en lyckad konferens.

När man å andra sidan inte har en produktledare, utan bara en projektledare med en avlägsen beställare som lämnat över till projektledaren så blir det istället också svårt. Svårt att få ut något av värde.

Det blir svårt att veta ”vad, varför och för vem” och när det är aktuellt att drastiskt skala ner eller upp leveranser för framgång.

Projektledaren försöker göra sitt bästa men har inget mandat, och inget uppdrag att fokusera på effekten, resultatet. Projektledarens uppdrag är att få ut en leverans, koordinera diverse folk o ch aktiviteter, stötta och uppmuntra. Uppdraget som projektledare eller alternativet Scrummaster är att fokusera på ”hur:et”.

För att en projektledare ska fungera i sin roll så behövs också någon på plats som har produktledarskapet, dvs engagemang, mandat och uppdrag att fokusera på resultatet, ”vad:et”, ibland detaljerna och helst också effekten.

Utan en sådan person tillgänglig faller projektledarskapet platt.  Det blir en leverans utan innehåll eller större värde. Det vet alla som varit där.

Och enkelt jämföra med vilken annan bransch som helst – filmbranschen t.ex. Det finns en regissör, en producent och en projektledare minst. Och ofta flera producenter och projektledare men bara en regissör..

På samma sätt som projektledaren behöver en produktledare i sin närhet så gäller också det omvända, har jag upptäckt. Produktägare som jobbar med mer än triviala tjänster, eller mogna tjänster och team behöver oftast också en projektledare. Som kan fokusera på ”hur:et”: teamet, leveransen, allmän koordinering, och struktur. Hålla ihop leveransen.

En produktägare har mycket sällan tid med det när hen oftast har flera komplicerade produkter och tjänster i sin portfölj att ta hand om. Produktägaren ska ju bevaka marknaden och behoven och spendera mycket tid med kunden. Ofta för ett flertal produkter eller tjänster. Om tid ska finnas till att skaffa sig insikt i behov, värden, kostnader, sälj, marknadsföring och relationer så saknas förstås tid att hålla leverantörer och diverse team i handen för det dagliga.

Jag har varit på platser där produktägaren också förväntades vara linje- och teamchef, inklusive allt från lönesamtal och rekrytering till agil coaching, teamutvecklare, lekledare mm. Att tro att detta går att kombinera är bara naivt.

Såvida man inte är ett 5-manna-team med en enda produkt, som levt lagom länge på en stabil marknad.. Finns alltid undantag.

Alla team, grupper och leverantörer som har en rörig tillvaro behöver en strukturledare, leveransansvarig som hjälper dem med struktur och ordning, stimulans och uppmuntran. Som ibland får ta rollen som ”växeltelefonist”, ”kontorsterapeut”, ”strukturfascist” mm. För att det helt enkelt behövs för att få teamen och leverantörerna att så småningom bli självgående.

Det är en utopi att produktledaren kan göra allt detta också. Därför behövs också projektledare.

Det är enkelt helt enkelt. Projektledaren hjälper produktledaren med leveransen, och en bra sådan projektledare satsar det mesta av sitt krut på att göra sig själv umbärlig, dvs att teamen ska klara sig utan honom/henne. För att kunna gå vidare till nästa leverans och stötta där.

Och en projektledare som inte har en produktägare eller motsvarande som är ansvarig för ”vad:et” bör ställa det som krav för att ens börja. Projektledaren har oftast inte heller tid att spendera på att förstå bakomliggande behov, sitta i säljmöten, jobba med visioner eller utredningar.

Ibland går det alldeles utmärkt med bara en produktledare. När det finns färdiga rutiner och upparbetade vägar hos teknikleverantörerna för att få saker gjort. Men så snart det blir många beroenden, nya konstellationer av människor, nya team, så fungerar det ganska dåligt.

Projektledaren fick alldeles för mycket makt förr, och hade omoderna metoder som gjorde det svårt för de andra att bli självgående. Men så är det inte nu, eller ska i alla fall inte vara. Projektledare idag ska veta vad målet med leveransen är – att få organisationen att ta hand om den själva.  Och hjälpa dem dit. För det är ingen enkel match när det finns silotänk, personer som sitter 5 m från varann och inte pratat på 10 år, bekvämlighet eller missnöjdhet, gamla konflikter eller sjukfrånvaro. Eller bara massa kreativa individer som gör allt på en gång utan att få något klart. Eller när det anlitats nya leverantörer on- eller offshore och det uppstår en massa konstiga händelser som de tekniska teamen ofta väljer att ignorera om inte någon hjälper dem att ta tag i det.

Projektledaren dog när de agila metoderna kom, och lever i allra högsta grad. När produktägaren och organisationen runtomkring förstår att den fortfarande behövs och respekterar den för vad den alltid varit, även i filmbranschen: att få saker på plats.

Allt beröm till dessa projektledande metodfantaster, struktur och ordning- och reda människor, empatiska utforskande människokännare som kämpar på därute för alla oss i utvecklingsorganisationer. Ge inte upp, ni är fortfarande så viktiga! Särskilt när ni lyser upp tillvaron med en påse bullar eller godis, eller en klapp på axeln! 🙂

 





Främlingar och annan kultur.. eller?

5 06 2016

På senaste tiden har det råkat bli så att jag umgåtts en stund med personer från Iran, Bangladesh, Pakistan, China. Länder som ligger långt bort och som tutas i oss från många håll att det är ”annan kultur”, vilket en del ser som positivt och inspirerande, medan andra önskar att ingen av dem över huvud taget någonsin var här i Sverige.

Bland annat var jag på ett kalas med massa människor som kommit till Sverige senaste åren, för att studera, jobba, kunna utvecklas eller bara inte kvävas av fattigdom och omöjliga förutsättningar för en god framtid inom sitt yrke eller för sin familj.

Det som återigen blir så uppenbart efter att lite försiktigt börja prata med de andra på kalaset, är.. efter fem minuters samtal så, ja.. som att vara på vilket, ja, kalas som helst där man knappt känner någon.

Man vet först inte om man har något gemensamt, men så hittar man ganska snabbt något litet att prata om.

”Vågar jag prata med den där kvinnan, hon ser så glad ut” och så inleder man ett samtal om barn, vädret, maten, jobbet, eller den klassiska ”var bor du då”. Ja, väldigt främmande kultur.. eller?  Några är det enkelt att prata med, några lite blygare och tystare. Någon träffar man i toa-kön och börjar småprata om något.

Hur kan någon, undrar jag, se det som främmande kultur? Att prata om vädret, mat, barn, jobb, äta och fika tillsammans?

Det enda främmande med människor från länder långt bort, är att de oftast har en mycket, mycket, mycket hårdare bakgrund. Av att ha fått kämpa för att bara överleva, eller ”förverkliga sig själv”, fått kämpa genom eld, fördomar och byråkrati för att få en chans att göra det de vill med livet och bara ha en.. chans..

Här har vi allt serverat på silverbricka, utan att någonsin uppskatta det. Det är främmande för dessa personer. ”Hur kan ni gråta över ett förlorat jobb, eller dålig lön, dålig chef, misslyckanden, eller motgångar? Det finns ju hjälp här. Och tusentals andra utbildningar ni kan gå, företag ni kan starta och t.om psykologhjälp och pappaledighet”.

Det gör mig så ledsen, rädd och uppgiven att de som pratar om att det finns främmande kultur… helt enkelt aldrig har spenderat 5 minuter med någon från en ”främmande kultur”. Om de hade det hade de upplevt samma som jag. Vadå främmande?

”Främmande” är ju förresten ett fortfarande populärt ord på en gäst. ”Ikväll får vi främmande”. Ja, även grannen, släkten, vännernas vän, är ju främmande innan man lärt känna dem. Ganska logiskt ord för nytt besök.

Men är det verkligen kulturen som är främmande med dessa människor från Eritrea, Iran, Jamaica, Syrien, Indien, Bangladesh, China, Ryssland.. som vi nu möter i vardagen?  Inte vad jag har märkt iaf. Det bjuds på te, kaffe, kakor, mat och småprat, precis som hemma.

Vad är främmande kultur?

För mig är det att träffa någon som aldrig haft ett 5 minuter långt samtal med en person från ett land långt där borta i fjärran. Det är ju helt enkelt omöjligt att vika undan blicken så mycket idag för att inte ha haft det. Jag skäms för att veta att det finns så många personer, i mitt av många så älskade land, som är så främmande.

 

 

 

 

 

 





Ledare på jobbet och på hemmaplan

19 05 2016

Jag satt på tunnelbanan häromdagen och överhörde en konversation mellan ett par, två medelålders-nånting.

Mannen lutar sig framåt, ”ska vi ta och boka det där med Niklas då..?” med ett glatt leende i ögonen. Jag förstod att det handlade om nån slags resa en vecka i juni eller juli.

Kvinnan, med en lagom munter uppsyn: ”Jag tänker inte fixa det den här gången, ni får ordna det.” Jag såg hur trött hon såg ut och förstod vad som rörde sig i huvudet, in o googla, leta resor, hotell, flyg, kort om tid, hitta bästa priset, bästa stället med olika rum till olika personer, bästa restaurangerna… minst 20 timmars jobb närmsta kvällarna.

Hon ville nog bara hem och sätta sig vid sitt korsord tror jag, eller någon skön resedokumentär på Svt play.

Hon upprepar. ”Jag tänker inte fixa det. Ni får göra det. Ni får surfa fram något. Det är kort om tid och svårt hitta.”

Han, en mogen man med lagom gråa hår, ser inte riktigt lika glad ut längre. Men så kommer han på en sak och blir glad igen.  ”Men, om vi (!) sätter oss nu då, när vi kommer hem, och surfar tillsammans?”

Jag kan inte låta bli att både känna igen mig och undra vart det här kommer leda. Vilka är ”vi” tänker jag nyfiket..

”Nej, jag vill inte” säger hon. Du får surfa själv.

Jag ser hur all färg försvinner från hans ansikte. och mungiporna åker nedåt. Det var inte alls det svar han ville ha. Eftersom jag känner igen situationen lite för mycket, så ser jag hans tanke framför mig. Kvinnan vid datorn, han bredvid lite halvt sneglande och hummande och ibland hejande på de förslag hon tar fram.

”Uhm.” Det blir alldeles tyst. En lång stund. En jättelååång stund.

Jag ropar ”Ja! Ja!” inombords. Säg till henne att ”Ja! jag fixar det här! Men då får du lova att ta bilen till verkstan nästa gång, okej?”

Hör ingenting på en lång stund mer än ansiktsuttrycket ”Nähe” hos mannen. Och så går de av.

När man bokat sjuttielvatusen stugor o flyg o semestrar till en hel, halv, dubbel familj..  så skulle den enkla meningen betyda så mycket: ”Okej, jag fixar det.”

Jag vet inte vad det här paret jobbar med, men en vanlig ursäkt jag fått höra många gånger när det gäller driftiga, påhittiga och organiserade män är att ”jag leder och organiserar på jobbet, inte hemma”.   Det konstiga är att jag också leder på jobbet, men ändå, tills för ganska nyligen, var jag just också sekreteraren, administratören, organisatören, den personliga assistenten, ledaren när det gäller semestrar och liknande.

Egentligen är det ganska kul att surfa resor, när man har tid och allt annat flyter på. Men efter sjuttielvatusen gånger, så är det SÅÅ skönt när någon annan, oavsett vem, kommer med 2 färdiga förslag, mailade eller utskrivna på papper och bara vill att man ska säga ”vad bra det här kommer bli, tack!”

De kvinnliga hemma-administratörerna får inte ens det där tacket. Och i ren frustration över tanken på att dra hemma hela sommaren, så fixar man det, i år igen. Tanken på att det finns en risk att stanna hemma och dra, verkar inte lika skrämmande för de icke-resesurfande männen.

Till alla ”ledande” män på jobbet, prova att led lite hemma ibland också. Kanske mot någon slags praktisk motprestation, så kommer säkert både resan och all tid före den bli mycket, mycket gladare.

Eller jo, hon fixar troligen det i år också om inte du gör det. Men inte det här paret på tunnelbanan. Inte den här gången. Och nästa gång kanske det är din resa som inte blir av, eller helt enkelt ersätts med ett biobesök för att du bara leder på jobbet.

 

 

 

 





Digital dystopia or salvation

1 04 2016

There is an ad running right now on Swedish TV. It’s Einstein sitting in an armchair with his mobile, playing some kind of stupid game. ”Don’t waste your potential” is the message. I don’t remember the company who made the ad, but the picture is really strong. Thinking of my own smart kids who have a good sense of math and nature science but, too often, as soon as they get the chance, when mummy is not saying no, they choose a stupid game. For entertainment, recreation, spend time, whatever reason.

This ad make me think of them. And their intelligent friends who do the same choice.

Do their screen entertainment, gaming and random spending (wasting) of time, suck out the potential from them? I don’t know yet. They’re just 8 & 10 years old. And to be honest, do the Netflix-frenzy suck the potential out of us, adults?

I see youths with their necks in the iPads during school breaks. What will happen? In 10 years will we only have a million zombies walking around with the next generation iPads not capable of doing anything?

Next day, me and my 10 year old son are in a conversation about a ”peace making machine”. Reasoning with each other. Since Man seem not capable of solving the issues of war, starving, migration, poverty, climate disasters maybe a much more rational intelligence such as a computer could do it?

Knowing too much about computing I sense in my heart that this actually could be true.

Man is stupid. Irrational. Destructive. Egoist.
Machine is rational, logical with so far no destructive characteristics on their own.

To let go to the digital intelligence might be what’s needed to save mankind from destroying itself.  Acting rational and in a logical way there are many solutions to transport, consumption, conflicts, poverty. Man just not do them. Man lack a rational approach and that’s why we see all this misery.

I wish my kid will invent this peace making machine. I think I might be too old myself.

I wish the machine will let people keep being people, with emotions, art, love and all of that but the machine run issues such as economy, international and national politics, climate contracts and conflicts in stead of us.

The HAL experience in 2001 or War Games is less likely to happen than a machine actually being wiser than us,  when they get the power over decisions.

Then we actually might live happily ever after.. growing our own garden, raising cows & chickens for fun and delight, gone fishing.

What do you think?

 

 

 

 

 





Digital frustration och glädje

6 11 2015

Till största delen så har den digitala utvecklingen löst många problem och allt är så mycket lättare nu än förr. Inget behöver planeras längre, eftersom allt går att lösa på plats med hjälp av någon device med internet. Inga papper behöver sparas för allt finns lagrat digitalt (hur orkade man ha 1000-tals pärmar och papper?). De flesta bankärenden kan göras direkt, på momangen, inga väntetider på något kontor. Kan fortfarande minnas hur jag o mamma stod i lång kö till posten för att betala räkningar när jag var en sådär 8 år. Hur sjutton hade man tid med det undrar jag?

Men ibland blir det fel i den digitala designen.

Och all denna tidsbesparing har också en baksida, t.ex att man faktiskt aldrig har den där halvtimmen att stå i kö någonstans eller göra något som helt enkelt, tar tid.

Vad gäller den digitala designen och vidareutveckling finns en hel del att uppröras över, när man blivit van med att saker ska fungera. T.ex:

Varför i all världen visar Google Map GPS sedan en tid tillbaka kartan upp och ner?? Och i stället för ”kör vänster” ”kör höger” så säger den ”kör åt sydost” för att direkt därefter säga ”kör norrut”. Hur sjutton ska jag kunna veta vad som är norr och sydost på en plats jag aldrig varit, i en stad med hundra gator i alla riktningar? Googles GPS brukade fungera toppen. Vad hände?  

Jag googlade på detta för att se om det var någon konstig inställning jag råkat göra, men icke. Enda hjälpen jag lyckades hitta var att om man lyckas pricka rätt och trycka på navigerings-ikonen så kan den börja visa kartan, som ja, en GPS-karta rimligtvis visas, i körriktningen. Saken är den att man måste trycka på den där ikonen för att sätta igång navigeringen och då defaultas kartan tillbaka till upp och ner, dvs motsatt riktning. Vilket gör att kartfunktionen blir het meningslös, det går inte att följa en visning åt motsatt håll och försöka ställa om i huvudet vilket håll som egentligen avses. Vad hände Google?  Någon som vet?  Jag skulle tro digital vidareutveckling från sin sämsta sida.

Eller möjligtvis en programmerare som helt enkelt tycker det är roligt att navigera upp och ner, och försöka hålla väderstrecken i huvudet, och ingen vågade ifrågasätta denna tech lead, eller möjligtvis design lead.

Till glädje för Garmin och andra GPS-tillverkare och appar som lär ha ökat försäljningen på sistone.

Fördelen med denna design-katastrof är att jag nu tvingats använda huvudet igen och lära mig hitta i stan, norr om stan t.om, och överallt med hjälp av huvudet, mitt eget minne och trial & error även om jag behöver mer tids-mariginal för att hitta till en ny plats. Och jag glömmer inte platsen när mitt eget minne och uppmärksamhet tvingats navigera själv.

Och jo, jag kommer köpa en riktig gps-app eller device snart. För SÅ kul är det inte att göra u-svängar och gissa sig fram, när det kommer till kritan.

Ett annat vanligt exempel på digital frustration, är den numera ofta återkommande bristen på översikter, t.ex i gallerior. I stället för en översikt ska man klicka och söka sig fram via en informationstavla för att hitta dit man ska.

För inte så länge sen kom man in i en galleria, t.ex Farsta centrum, och där satt det kartor lite överallt med alla butiker och hus utritade. Titta snabbt för att hitta den butik du letar efter. 

Nu har man ersatt dessa med digitala tavlor som du först måste klicka på en gång för att alls kunna se något. En översikt över alla butiker är inte att tala om. I stället ska du via A-Ö-funktion eller en pekfingervals i ett sökfält försöka leta fram H&M, Apoteket eller vad det nu var du skulle till. 6 klick senare har du fått upp Apoteket, men du kan inte i samma bild se var H&M ligger, utan måste klicka dig tillbaka och göra en ny sökning.

Vad hände? Snälla Farsta och andra gallerior, ge oss översiktskartorna tillbaka! Eller varför inte erbjuda båda möjligheterna?

Digital design som skapar frustration i en ofta tidspressad situation.

Samma sak gäller resekataloger men det har jag skrivit om tidigare. Vad var det liksom för fel med de där översikterna som visade ort, pris & olika hotell vecka för vecka under året i en och samma bild? Att göra samma sak på en digital skärm är inte svårt, bara det att ingen haft lust. Kanske kändes omodernt. Men översikter behövs fortfarande.

Tidtabeller samma sak, ibland vet man helt enkelt inte exakt vad man ska söka på, utan vill ha en enkel översikt över alla bussar på en gång.

Sökfunktioner är bra till mycket, men inte till allt. Kom ihåg att vi, dina kunder & köpare behöver både sök och översikt! Beroende på vilken situation vi är i för stunden.

Ett glädjande exempel på digital design när den är som bäst enligt mitt tycke, är när jag surfar in på posten.se (okejdå postnord.se)  för att kolla upp ett paket som är på väg. Och minsann! Direkt på förstasidan, mitt på, finns ett stort fält för att ange kolli-nr med en trevlig text ”Spåra paket.”  Här är det någon som tagit reda på fakta om sina användare. Kan de kanske få ett pris för att ha tagit reda på vad som är det huvudsakliga behovet hos de som surfar in?

Postnord

Inga krångligheter, inga komplicerade navigeringsfält, rakt på, den funktion jag efterfrågade just nu. I det här fallet älskar jag den digitala världen. Hur gjorde man egentligen förr? Letade upp en avi som satt i en pärm nånstans, och ringde till en lång telefonkö för att få ett luddigt svar om var paketet befann sig?

Och för att vara lite hygglig mot google, så är det helt fantastiskt att sökresultatet nu visar delar av innehållet direkt i sökresultatet. Så att man direkt kan se och välja den funktion som (jag gissar) är mest poppis på sidan, t.ex ”öppettider” eller liknande.  Vidareutveckling när den är som bäst. Någon där som verkligen förstått att förenkla sökandet.

Google GPS-teamet kanske skulle göra studiebesök hos Sök-gruppen och lära sig något?

Har du några exempel på digitala designkatastrofer? Eller glädjande överraskningar? Dela gärna med dig så kanske vi faktiskt påverkar alla dessa tokstollar, som en själv, som utvecklar både bra och dåliga digitala lösningar.





Produktägarskap handlar om relationer

23 09 2015

När man tänker på produktägare och produktägarskap, så hör jag ofta att man tänker på marknads- och trendanalys, arbete med användarbehov och affärsnytta, arbete i utvecklingsteam och kanske acceptanstest. Att strukturera och grooma backlogen, sätta visioner och mål, följa upp och kommunicera dessa med teamen. Skriva user stories och klarkriterier kanske.

I teorin var det nog så Scrum-skaparna tänkte.

Efter att i många år ha arbetat både med och som produktägare så har jag insett att de delarna är bara en mindre del av rollen och uppgiften.

En produktägares viktigaste uppgift är att skapa och underhålla relationer. Relationer med kunder, intressenter, slutanvändare, leverantörer och utvecklingsteam. Om du som produktägare undrar vad du ska prioritera idag, så ställ frågan – vem är viktigast att jag träffar idag? (alternativt ringer upp eller kontaktar på annat sätt). För att höra hur de mår, hur det går, ge information om läget eller bara småprat.

Den andra viktigaste uppgiften är att kunna berätta en historia. Som produktägare hinner du sällan med att genomföra allt, leverera allt enligt plan eller förväntan. Men om du kan berätta din historia så är det mindre viktigt vad som faktiskt levererats. Mer viktigt är berättelsen om planen framåt, även när den är ytterst oklar, och om läget i teamet, även när det är kaos. En berättelse kan ha många hål, men det är produktägarens vardag. Du kommer inte ha koll på allt, alla siffror, alla detaljer jämnt. Men kan du berätta din historia på ett trovärdigt sätt så sköter du jobbet utmärkt.

Det kan räcka med en snygg powerpoint-presentation som lyfter fram små men ändå viktiga delleveranser så att det ser proffsigt ut. Eller att du använder ett språk som omgivningen gillar. Eller att du bara valt en bild som illustrerar något som är viktigt för mottagaren.

Framgång som produktägare handlar om att gå och ta den där after worken trots att du inte alls har tid eller har en enorm förkylning. Att du går och tränar ihop med någon chef som du kanske inte alls skulle umgås med annars. Att du åker till andra sidan stan för att luncha med den där leverantören då och då.

Detta leder till framgång för produktägare.

Backlog, user stories, produktvision, demos och allt annat metodiskt kan du delegera eller avsätta en dag i veckan för. Trots att det kanske var det du trodde att jobbet skulle handla om.

Stämmer det med dina erfarenheter?