Främlingar och annan kultur.. eller?

På senaste tiden har det råkat bli så att jag umgåtts en stund med personer från Iran, Bangladesh, Pakistan, China. Länder som ligger långt bort och som tutas i oss från många håll att det är ”annan kultur”, vilket en del ser som positivt och inspirerande, medan andra önskar att ingen av dem över huvud taget någonsin var här i Sverige.

Bland annat var jag på ett kalas med massa människor som kommit till Sverige senaste åren, för att studera, jobba, kunna utvecklas eller bara inte kvävas av fattigdom och omöjliga förutsättningar för en god framtid inom sitt yrke eller för sin familj.

Det som återigen blir så uppenbart efter att lite försiktigt börja prata med de andra på kalaset, är.. efter fem minuters samtal så, ja.. som att vara på vilket, ja, kalas som helst där man knappt känner någon.

Man vet först inte om man har något gemensamt, men så hittar man ganska snabbt något litet att prata om.

”Vågar jag prata med den där kvinnan, hon ser så glad ut” och så inleder man ett samtal om barn, vädret, maten, jobbet, eller den klassiska ”var bor du då”. Ja, väldigt främmande kultur.. eller?  Några är det enkelt att prata med, några lite blygare och tystare. Någon träffar man i toa-kön och börjar småprata om något.

Hur kan någon, undrar jag, se det som främmande kultur? Att prata om vädret, mat, barn, jobb, äta och fika tillsammans?

Det enda främmande med människor från länder långt bort, är att de oftast har en mycket, mycket, mycket hårdare bakgrund. Av att ha fått kämpa för att bara överleva, eller ”förverkliga sig själv”, fått kämpa genom eld, fördomar och byråkrati för att få en chans att göra det de vill med livet och bara ha en.. chans..

Här har vi allt serverat på silverbricka, utan att någonsin uppskatta det. Det är främmande för dessa personer. ”Hur kan ni gråta över ett förlorat jobb, eller dålig lön, dålig chef, misslyckanden, eller motgångar? Det finns ju hjälp här. Och tusentals andra utbildningar ni kan gå, företag ni kan starta och t.om psykologhjälp och pappaledighet”.

Det gör mig så ledsen, rädd och uppgiven att de som pratar om att det finns främmande kultur… helt enkelt aldrig har spenderat 5 minuter med någon från en ”främmande kultur”. Om de hade det hade de upplevt samma som jag. Vadå främmande?

”Främmande” är ju förresten ett fortfarande populärt ord på en gäst. ”Ikväll får vi främmande”. Ja, även grannen, släkten, vännernas vän, är ju främmande innan man lärt känna dem. Ganska logiskt ord för nytt besök.

Men är det verkligen kulturen som är främmande med dessa människor från Eritrea, Iran, Jamaica, Syrien, Indien, Bangladesh, China, Ryssland.. som vi nu möter i vardagen?  Inte vad jag har märkt iaf. Det bjuds på te, kaffe, kakor, mat och småprat, precis som hemma.

Vad är främmande kultur?

För mig är det att träffa någon som aldrig haft ett 5 minuter långt samtal med en person från ett land långt där borta i fjärran. Det är ju helt enkelt omöjligt att vika undan blicken så mycket idag för att inte ha haft det. Jag skäms för att veta att det finns så många personer, i mitt av många så älskade land, som är så främmande.

 

 

 

 

 

 

Ledare på jobbet och på hemmaplan

Jag satt på tunnelbanan häromdagen och överhörde en konversation mellan ett par, två medelålders-nånting.

Mannen lutar sig framåt, ”ska vi ta och boka det där med Niklas då..?” med ett glatt leende i ögonen. Jag förstod att det handlade om nån slags resa en vecka i juni eller juli.

Kvinnan, med en lagom munter uppsyn: ”Jag tänker inte fixa det den här gången, ni får ordna det.” Jag såg hur trött hon såg ut och förstod vad som rörde sig i huvudet, in o googla, leta resor, hotell, flyg, kort om tid, hitta bästa priset, bästa stället med olika rum till olika personer, bästa restaurangerna… minst 20 timmars jobb närmsta kvällarna.

Hon ville nog bara hem och sätta sig vid sitt korsord tror jag, eller någon skön resedokumentär på Svt play.

Hon upprepar. ”Jag tänker inte fixa det. Ni får göra det. Ni får surfa fram något. Det är kort om tid och svårt hitta.”

Han, en mogen man med lagom gråa hår, ser inte riktigt lika glad ut längre. Men så kommer han på en sak och blir glad igen.  ”Men, om vi (!) sätter oss nu då, när vi kommer hem, och surfar tillsammans?”

Jag kan inte låta bli att både känna igen mig och undra vart det här kommer leda. Vilka är ”vi” tänker jag nyfiket..

”Nej, jag vill inte” säger hon. Du får surfa själv.

Jag ser hur all färg försvinner från hans ansikte. och mungiporna åker nedåt. Det var inte alls det svar han ville ha. Eftersom jag känner igen situationen lite för mycket, så ser jag hans tanke framför mig. Kvinnan vid datorn, han bredvid lite halvt sneglande och hummande och ibland hejande på de förslag hon tar fram.

”Uhm.” Det blir alldeles tyst. En lång stund. En jättelååång stund.

Jag ropar ”Ja! Ja!” inombords. Säg till henne att ”Ja! jag fixar det här! Men då får du lova att ta bilen till verkstan nästa gång, okej?”

Hör ingenting på en lång stund mer än ansiktsuttrycket ”Nähe” hos mannen. Och så går de av.

När man bokat sjuttielvatusen stugor o flyg o semestrar till en hel, halv, dubbel familj..  så skulle den enkla meningen betyda så mycket: ”Okej, jag fixar det.”

Jag vet inte vad det här paret jobbar med, men en vanlig ursäkt jag fått höra många gånger när det gäller driftiga, påhittiga och organiserade män är att ”jag leder och organiserar på jobbet, inte hemma”.   Det konstiga är att jag också leder på jobbet, men ändå, tills för ganska nyligen, var jag just också sekreteraren, administratören, organisatören, den personliga assistenten, ledaren när det gäller semestrar och liknande.

Egentligen är det ganska kul att surfa resor, när man har tid och allt annat flyter på. Men efter sjuttielvatusen gånger, så är det SÅÅ skönt när någon annan, oavsett vem, kommer med 2 färdiga förslag, mailade eller utskrivna på papper och bara vill att man ska säga ”vad bra det här kommer bli, tack!”

De kvinnliga hemma-administratörerna får inte ens det där tacket. Och i ren frustration över tanken på att dra hemma hela sommaren, så fixar man det, i år igen. Tanken på att det finns en risk att stanna hemma och dra, verkar inte lika skrämmande för de icke-resesurfande männen.

Till alla ”ledande” män på jobbet, prova att led lite hemma ibland också. Kanske mot någon slags praktisk motprestation, så kommer säkert både resan och all tid före den bli mycket, mycket gladare.

Eller jo, hon fixar troligen det i år också om inte du gör det. Men inte det här paret på tunnelbanan. Inte den här gången. Och nästa gång kanske det är din resa som inte blir av, eller helt enkelt ersätts med ett biobesök för att du bara leder på jobbet.

 

 

 

 

Digital dystopia or salvation

There is an ad running right now on Swedish TV. It’s Einstein sitting in an armchair with his mobile, playing some kind of stupid game. ”Don’t waste your potential” is the message. I don’t remember the company who made the ad, but the picture is really strong. Thinking of my own smart kids who have a good sense of math and nature science but, too often, as soon as they get the chance, when mummy is not saying no, they choose a stupid game. For entertainment, recreation, spend time, whatever reason.

This ad make me think of them. And their intelligent friends who do the same choice.

Do their screen entertainment, gaming and random spending (wasting) of time, suck out the potential from them? I don’t know yet. They’re just 8 & 10 years old. And to be honest, do the Netflix-frenzy suck the potential out of us, adults?

I see youths with their necks in the iPads during school breaks. What will happen? In 10 years will we only have a million zombies walking around with the next generation iPads not capable of doing anything?

Next day, me and my 10 year old son are in a conversation about a ”peace making machine”. Reasoning with each other. Since Man seem not capable of solving the issues of war, starving, migration, poverty, climate disasters maybe a much more rational intelligence such as a computer could do it?

Knowing too much about computing I sense in my heart that this actually could be true.

Man is stupid. Irrational. Destructive. Egoist.
Machine is rational, logical with so far no destructive characteristics on their own.

To let go to the digital intelligence might be what’s needed to save mankind from destroying itself.  Acting rational and in a logical way there are many solutions to transport, consumption, conflicts, poverty. Man just not do them. Man lack a rational approach and that’s why we see all this misery.

I wish my kid will invent this peace making machine. I think I might be too old myself.

I wish the machine will let people keep being people, with emotions, art, love and all of that but the machine run issues such as economy, international and national politics, climate contracts and conflicts in stead of us.

The HAL experience in 2001 or War Games is less likely to happen than a machine actually being wiser than us,  when they get the power over decisions.

Then we actually might live happily ever after.. growing our own garden, raising cows & chickens for fun and delight, gone fishing.

What do you think?

 

 

 

 

 

Digital frustration och glädje

Till största delen så har den digitala utvecklingen löst många problem och allt är så mycket lättare nu än förr. Inget behöver planeras längre, eftersom allt går att lösa på plats med hjälp av någon device med internet. Inga papper behöver sparas för allt finns lagrat digitalt (hur orkade man ha 1000-tals pärmar och papper?). De flesta bankärenden kan göras direkt, på momangen, inga väntetider på något kontor. Kan fortfarande minnas hur jag o mamma stod i lång kö till posten för att betala räkningar när jag var en sådär 8 år. Hur sjutton hade man tid med det undrar jag?

Men ibland blir det fel i den digitala designen.

Och all denna tidsbesparing har också en baksida, t.ex att man faktiskt aldrig har den där halvtimmen att stå i kö någonstans eller göra något som helt enkelt, tar tid.

Vad gäller den digitala designen och vidareutveckling finns en hel del att uppröras över, när man blivit van med att saker ska fungera. T.ex:

Varför i all världen visar Google Map GPS sedan en tid tillbaka kartan upp och ner?? Och i stället för ”kör vänster” ”kör höger” så säger den ”kör åt sydost” för att direkt därefter säga ”kör norrut”. Hur sjutton ska jag kunna veta vad som är norr och sydost på en plats jag aldrig varit, i en stad med hundra gator i alla riktningar? Googles GPS brukade fungera toppen. Vad hände?  

Jag googlade på detta för att se om det var någon konstig inställning jag råkat göra, men icke. Enda hjälpen jag lyckades hitta var att om man lyckas pricka rätt och trycka på navigerings-ikonen så kan den börja visa kartan, som ja, en GPS-karta rimligtvis visas, i körriktningen. Saken är den att man måste trycka på den där ikonen för att sätta igång navigeringen och då defaultas kartan tillbaka till upp och ner, dvs motsatt riktning. Vilket gör att kartfunktionen blir het meningslös, det går inte att följa en visning åt motsatt håll och försöka ställa om i huvudet vilket håll som egentligen avses. Vad hände Google?  Någon som vet?  Jag skulle tro digital vidareutveckling från sin sämsta sida.

Eller möjligtvis en programmerare som helt enkelt tycker det är roligt att navigera upp och ner, och försöka hålla väderstrecken i huvudet, och ingen vågade ifrågasätta denna tech lead, eller möjligtvis design lead.

Till glädje för Garmin och andra GPS-tillverkare och appar som lär ha ökat försäljningen på sistone.

Fördelen med denna design-katastrof är att jag nu tvingats använda huvudet igen och lära mig hitta i stan, norr om stan t.om, och överallt med hjälp av huvudet, mitt eget minne och trial & error även om jag behöver mer tids-mariginal för att hitta till en ny plats. Och jag glömmer inte platsen när mitt eget minne och uppmärksamhet tvingats navigera själv.

Och jo, jag kommer köpa en riktig gps-app eller device snart. För SÅ kul är det inte att göra u-svängar och gissa sig fram, när det kommer till kritan.

Ett annat vanligt exempel på digital frustration, är den numera ofta återkommande bristen på översikter, t.ex i gallerior. I stället för en översikt ska man klicka och söka sig fram via en informationstavla för att hitta dit man ska.

För inte så länge sen kom man in i en galleria, t.ex Farsta centrum, och där satt det kartor lite överallt med alla butiker och hus utritade. Titta snabbt för att hitta den butik du letar efter. 

Nu har man ersatt dessa med digitala tavlor som du först måste klicka på en gång för att alls kunna se något. En översikt över alla butiker är inte att tala om. I stället ska du via A-Ö-funktion eller en pekfingervals i ett sökfält försöka leta fram H&M, Apoteket eller vad det nu var du skulle till. 6 klick senare har du fått upp Apoteket, men du kan inte i samma bild se var H&M ligger, utan måste klicka dig tillbaka och göra en ny sökning.

Vad hände? Snälla Farsta och andra gallerior, ge oss översiktskartorna tillbaka! Eller varför inte erbjuda båda möjligheterna?

Digital design som skapar frustration i en ofta tidspressad situation.

Samma sak gäller resekataloger men det har jag skrivit om tidigare. Vad var det liksom för fel med de där översikterna som visade ort, pris & olika hotell vecka för vecka under året i en och samma bild? Att göra samma sak på en digital skärm är inte svårt, bara det att ingen haft lust. Kanske kändes omodernt. Men översikter behövs fortfarande.

Tidtabeller samma sak, ibland vet man helt enkelt inte exakt vad man ska söka på, utan vill ha en enkel översikt över alla bussar på en gång.

Sökfunktioner är bra till mycket, men inte till allt. Kom ihåg att vi, dina kunder & köpare behöver både sök och översikt! Beroende på vilken situation vi är i för stunden.

Ett glädjande exempel på digital design när den är som bäst enligt mitt tycke, är när jag surfar in på posten.se (okejdå postnord.se)  för att kolla upp ett paket som är på väg. Och minsann! Direkt på förstasidan, mitt på, finns ett stort fält för att ange kolli-nr med en trevlig text ”Spåra paket.”  Här är det någon som tagit reda på fakta om sina användare. Kan de kanske få ett pris för att ha tagit reda på vad som är det huvudsakliga behovet hos de som surfar in?

Inga krångligheter, inga komplicerade navigeringsfält, rakt på, den funktion jag efterfrågade just nu. I det här fallet älskar jag den digitala världen. Hur gjorde man egentligen förr? Letade upp en avi som satt i en pärm nånstans, och ringde till en lång telefonkö för att få ett luddigt svar om var paketet befann sig?

Och för att vara lite hygglig mot google, så är det helt fantastiskt att sökresultatet nu visar delar av innehållet direkt i sökresultatet. Så att man direkt kan se och välja den funktion som (jag gissar) är mest poppis på sidan, t.ex ”öppettider” eller liknande.  Vidareutveckling när den är som bäst. Någon där som verkligen förstått att förenkla sökandet.

Google GPS-teamet kanske skulle göra studiebesök hos Sök-gruppen och lära sig något?

Har du några exempel på digitala designkatastrofer? Eller glädjande överraskningar? Dela gärna med dig så kanske vi faktiskt påverkar alla dessa tokstollar, som en själv, som utvecklar både bra och dåliga digitala lösningar.

Produktägarskap handlar om relationer

När man tänker på produktägare och produktägarskap, så hör jag ofta att man tänker på marknads- och trendanalys, arbete med användarbehov och affärsnytta, arbete i utvecklingsteam och kanske acceptanstest. Att strukturera och grooma backlogen, sätta visioner och mål, följa upp och kommunicera dessa med teamen. Skriva user stories och klarkriterier kanske.

I teorin var det nog så Scrum-skaparna tänkte.

Efter att i många år ha arbetat både med och som produktägare så har jag insett att de delarna är bara en mindre del av rollen och uppgiften.

En produktägares viktigaste uppgift är att skapa och underhålla relationer. Relationer med kunder, intressenter, slutanvändare, leverantörer och utvecklingsteam. Om du som produktägare undrar vad du ska prioritera idag, så ställ frågan – vem är viktigast att jag träffar idag? (alternativt ringer upp eller kontaktar på annat sätt). För att höra hur de mår, hur det går, ge information om läget eller bara småprat.

Den andra viktigaste uppgiften är att kunna berätta en historia. Som produktägare hinner du sällan med att genomföra allt, leverera allt enligt plan eller förväntan. Men om du kan berätta din historia så är det mindre viktigt vad som faktiskt levererats. Mer viktigt är berättelsen om planen framåt, även när den är ytterst oklar, och om läget i teamet, även när det är kaos. En berättelse kan ha många hål, men det är produktägarens vardag. Du kommer inte ha koll på allt, alla siffror, alla detaljer jämnt. Men kan du berätta din historia på ett trovärdigt sätt så sköter du jobbet utmärkt.

Det kan räcka med en snygg powerpoint-presentation som lyfter fram små men ändå viktiga delleveranser så att det ser proffsigt ut. Eller att du använder ett språk som omgivningen gillar. Eller att du bara valt en bild som illustrerar något som är viktigt för mottagaren.

Framgång som produktägare handlar om att gå och ta den där after worken trots att du inte alls har tid eller har en enorm förkylning. Att du går och tränar ihop med någon chef som du kanske inte alls skulle umgås med annars. Att du åker till andra sidan stan för att luncha med den där leverantören då och då.

Detta leder till framgång för produktägare.

Backlog, user stories, produktvision, demos och allt annat metodiskt kan du delegera eller avsätta en dag i veckan för. Trots att det kanske var det du trodde att jobbet skulle handla om.

Stämmer det med dina erfarenheter?

Tips för att närma sig intressenters visioner och mål: Nuläge

Fick en fråga från nybliven produktägare som undrade om bra tips på hur man närmar sig intressenters visioner och mål. Här är några av mina tankar, även om det kan göras på 1000 olika sätt. Hoppas gladeligen på kommentarer och länkar till andra idéer och bra artiklar.

Vision
Kortsiktig eller långsiktig vision?  Beroende på det gör jag lite olika men gemensamt för dem båda är att jag vill bilda mig en konkret uppfattning om NUET först.  Genom att förstå och beskriva hur en produkt, tjänst, feature eller något annat fungerar just nu så uppstår visioner, det är iaf min erfarenhet.

En affärsstrateg föreslog just detta. Lägg 80% av tiden på att förstå nuet, och 20% av tiden på att förstå och beskriva framtiden så är du hemma. Det stämmer med min uppfattning.

Att beskriva nuet

Generellt gillar ju de flesta att visionera, brainstorma, tänka trender och fantastiska framtider. Att lägga tid på att undersöka nuet är inte lika populärt alla gånger. ”Har du verkligen tid med det här” är en vanlig fråga. Genom att timeboxa och återkomma till argumentet ”Om vi inte vet var vi är nånstans på kartan, hur ska vi då veta vilken riktning vi ska ta för att komma fram?”  så brukar jag få/ta mig tiden att beskriva.

Några verktyg och metoder:

1. Observationer

Hitta möjligheter att på plats observera hur dina användare, intressenter, målgrupp använder din produkt/tjänst just nu. Genom t.ex studiebesök eller att bjuda in en grupp som du ber genomföra en del uppgifter och titta på hur de gör. Detta går också virtuellt. Be din kund visa hur det ser ut på hans skärm på distans, att dema hur han jobbar, eller sätt upp user test miljöer genom t.ex http://www.usertesting.com/.  och liknande.

2. Inspelningar

Med hjälp av verktyg som t.ex http://www.clicktale.com/ och http://www.sessioncam.com/
 eller In product analysis kan du följa hur användaren rör sig genom applikationen. Ibland känns det långt borta att få köpa, installera ett sådant verktyg, men genom gratis trials och visa de som har pengarna hur bra det är så brukar acceptansen komma med tiden.

3. Enkäter & intervjuer

Lite annan sorts information får du genom att sätta upp enkäter på din webbplats, eller genom andra forum. Bästa insikten vid enkäter är generellt citaten snarare än vad man kryssat i för alternativ. Citat säger ibland mer än tusen ord om hur de uppfattar och använder din tjänst.  Se till att designa enkäten så att fria kommentarer blir naturligt. Vid intervjuer brukar jag försöka få dem att berätta snarare än beskriva. Berättelser från verkligheten snarare än ”vad tycker du”-frågor.  Nedan beskrivs närmare vad jag menar🙂

http://incontextdesign.com/articles/dont-ask-your-customer-comic/

4. Sammanfatta genom scenarios

Beskriv det du lärt dig om NUET genom scenarios – visuella eller textuella.  Nedan är ett fiktivt exempel från verkligt projekt som kanske inte säger just dig så mycket, men visar hur ett scenario kan se ut. Hade jag varit designer hade det naturligtvis varit mycket snyggare, men jag har insett att bättre rita fult än inte alls..

Nu-scenario email 

Ett textuellt scenario kryddat med känslor kan se ut så här:

Tack @soapui @readyapi för den emotionella insynen av viss del av målgruppen🙂

Och så kan man göra långa mer eller mindre dramatiska berättelser som beskriver just din kunds upplevelse.

Det finns massor av exempel om du googlar på ”CX” som är det nya begreppet, eller ”customer scenarios” eller ”customer journey” mm.

Min poäng är att det behöver inte vara så proffsigt, snyggt eller ens strukturerat så länge som du beskriver din förståelse av nuet i form av scenarios med hjälp av bilder eller text, eller både och.

5. Value Prop Canvas

Mycket trevligt verktyg för att beskriva nuet. Genom att förstå och beskriva din produkts Value proposition blir det betydligt lättare att identifera vision. Vad är din produkts kärnvärde? Vad gör att dina kunder köper den och dina användare använder den? Vad är deras Gains och Pains när de använder produkten?  Läs mer och prova själv med dina intressenter.

Det finns ju många fler verktyg, detta var några av mina favoriter.

När du beskrivit nuet kan du fundera på framtiden, visionen. Och det får bli i nästa inlägg..

Produktägaren – domänexpert eller processguru?

Efter ett samtal häromdagen om produktägarrollen på en organisation så började jag fundera igen över detta.
Vad är det för slags produktägare man ska tillsätta, om man nu som beställare, chef, processägare eller något annat vill ha en sådan roll i sin utvecklingsorganisation?

Är det den person som kan bäst om domänen man verkar i – försäkringar, marknadsföring, administration, kundservice etc? (kan ibland vara superanvändare).
Eller är det någon som är proffs på utvecklingsmetoder, systemutveckling, processer, användbarhet etc i allmänhet? Någon som levt och verkat i utvecklingsmiljöer.
Eller är det affärsägaren – den som faktiskt ansvarar för att affären eller verksamhetsnyttan går hem? Ofta en linjechef av något slag.

Jag har sett olika varianter på detta och naturligtvis finns inget rätt svar. Min slutsats är att oavsett vilken av dem man väljer så:

1. kommer den personen behöva ordentilgt avsatt TID – dvs bli av med andra uppgifter.

2. personen kommer behöva lära sig ordentligt något utanför hens normala zon. Är man domänexpert/superanvändare behöver man t.ex lära sig utvecklingsmetodik på riktigt. Är man process-proffs behöver man lära sig domänen och marknad. Är man affärsägare behöver man lära sig UX-metoder etc. Tid behöver ägnas åt detta och ibland investering i utbildning och liknande.

3. personen kommer behöva stöd av någon av de andra rollerna för att lyckas i sin produktägarroll. Processproffset kommer behöva enkel tillgång till superanvändare och domänexperter som kan vara med i designdiskussioner och delta i acceptanstest, dvs kunna ägna tid åt utvecklingen. Affärsägaren kommer behöva ett processproffs som kan fokusera på behov & kravställning, domänexperten kommer behöva en tillgänglig affärsägare för att kunna fatta affärsmässiga beslut etc.

4. personen behöver ett tydligt mandat – mer eller mindre, bara det är tydligt.

För den som sett en produktägarorganisation riggad på detta sätt, har troligen också sett de resultat man vill åstadkomma med agila metoder – dvs bättre time to market & bättre värde till kund

Tyvärr behandlas produktägarrollen i de flesta organisationer slarvigt. Man tillsätter någon som känns rätt, utan att ge den det stöd eller framför allt den TID som krävs för att få full nytta av rollen. Sedan säger man att man jobbar ”agilt” fast utvecklingsteamen och leverantörerna fortfarande inte har någon riktigt närvarande att kommunicera med utan kör sitt race som vanligt. Alternativt en alltför teknisk produktägare som inte uppmuntras till att kunna och faktiskt få ta ett större affärsansvar.

Om den ideale produktägaren, t.ex en affärsägare, helt enkelt inte KAN flyttas från sina ordinarie uppgifter, kanske är det bättre att hon medverkar som aktivt affärsstöd istället till någon annan utsedd produktägare – t.ex en superanvändare eller processexpert?

När jag sett produktägarrollen fungera så har det inte spelat någon roll vilken av ovanstående som varit produktägare, utan skillnaden har bestått i NÄRVARO, TID samt ordentlig backup på det område hen inte är expert i.

I den gamla metoden XP – Extreme Programming, föreslog man ration 1-1 av kodnära utvecklare och andra roller i teamet  t.ex som nedan:

Process-stödet (t.ex en Scrum-master, teamcoach och liknande) finns inte i XP om jag minns rätt, men ofta behövs också en sådan roll något beroende på teamets storlek, uppgift och mognad.

Testaren har jag lagt till som en egen roll, beroende på teamets uppdrag och kvalitetsmognad behövs också en sådan. Testaren har jag också sett vara ett ovärdeligt stöd till produktägaren i fråga om både kravställning, acceptans, användningstest mm.

Detta är motsvarande heltidare. Dvs om man har en UX på 50% så borde också en av kodnära utvecklarna vara på 50%… för att hålla ration. Om du vill ”fördela” testaren eller UX:aren på 2 team på 50% vardera, har du också tänkt fördela en av utvecklarna på två olika team? Det hänger också på reell närvaro (fysiskt eller virtuellt) för att fördelningen ska fungera. Dvs en testare som aldrig är delaktig i utvecklingsteamet på riktigt, gör antagligen inte så stor nytta som hon skulle kunna.

Jag vill helt enkelt slå ett slag för XP igen och att alla som beslutar om produktägarskap tar sig en funderare på vad man vill uppnå. Räcker det med att någon får hatten Produktägare för att öka nytta, kvalitet och time to market?  Eller krävs helt enkelt en ny och mer seriös approach till det utvecklingsarbete som är av mindre teknisk art för att våra nya metoder ska löna sig?

Heja alla produktägare därute som gör sitt bästa för att få någonting gjort på sin lilla tid och kämpar för att hålla takten i analys, kommunikation, visionerande, utredningar, planering och uppföljning av utvecklingsarbete, acceptanstest, marknadsresearch, kundstudier….